När i i åldern börjar barn få (riktiga) vänner som följer med i vuxenåldern? Kompisar från högstadiet, är det kompisar som följer med en ända ut i vuxenlivet? Och vänner man får från gymnasiet, blir det ens riktiga vänner och hur många kompisar brukar en 17-18 åring ha?
När i åldern börjar barn få vänner?
- Trådstartare Fiora
- Start datum
Tramssexuell
Medlem
- Reg
- 27 Dec 2018
- Inlägg
- 109
Jag växte upp med, och sökte mig antagligen till, en ganska dominant kompis, eller i alla fall självsäker. Vi kände varandra sedan lekis (6 år), där vi började spela kula. Jag har inte väldigt många konkreta minnen från den åldern, men kommer ihåg att vi spelade kula i duschen och att han lärde mig att en oljekula var värd 7 stenkulor. Det var valutan, man räknade allt i stenkulor som var värda 1. Glaskulor låg på 2, porslinskulor 3, och var de dankar (dvs den mycket större varianten) multiplicerade man generellt med 10. De rena metallkulorna, de skrovliga vita som hade flerfärgade prickar på sig, m.m. kommer jag inte riktigt ihåg ekonomin på.
Vi spelade nog kula uppskattningsvis varannan dag, mellan lekis-åldern och klass tre. På vägen hem fanns det ett par ställen med grus/sand, och ofta hade någon grävt en grop och ställt upp en dank som alla andra försökte få ner i den, då fick man den, eller pyramidvarianten där man ställde upp fyra värdefulla kulor, tre i botten och en på toppen, men fick den man träffade så att den gick ner. Och duktiga var vi nog. Ett annat minne jag har är när jag stod i förrådet och såg en och en halv hink kulor, efter att morsan klagat på att de tog upp plats. Så vi tog med dom till närmsta samlingsplats och gjorde ett "kulregn", dvs bara slängde ut alltihop så fick folk ta.
Ett Wall Street i miniatyr
Och han utnyttjade nog mig redan då, för han var inte alls lika bra som jag, men "bra" på det sociala. Att få med sig andra och tala om för dem hur de ska bete sig, med fördel för sig själv naturligtvis, man utnyttjar de skills man har. En politiker och en arbetare.
I sjuan började jag hänga med en kille från parallellklassen istället. Från honom fanns inte det där självsäkra som man ska följa, jag valde att ge upp det (på gott och ont), men någon slags gemensam respekt, kanske en början till kärlek och likställdhet. Vi gjorde i princip alla brott som begicks i stadsområdet, ofta pyromanrelaterade saker. Och jag var väldigt osäker/vilse, antagligen han också men jag tänkte inte så då.
På gymnasiet var jag helt lost, med 25 nya klasskamrater från andra områden och inga skills (eller intresse?) att skapa nya kontakter. Då skulle man helt plötsligt vara vuxen, något som jag hade börjat uppleva även i högstadiet men ignorerat och i princip skolkat mig igenom. Så jag blev bara en månad på Naturvetenskapliga linjen.
Vi spelade nog kula uppskattningsvis varannan dag, mellan lekis-åldern och klass tre. På vägen hem fanns det ett par ställen med grus/sand, och ofta hade någon grävt en grop och ställt upp en dank som alla andra försökte få ner i den, då fick man den, eller pyramidvarianten där man ställde upp fyra värdefulla kulor, tre i botten och en på toppen, men fick den man träffade så att den gick ner. Och duktiga var vi nog. Ett annat minne jag har är när jag stod i förrådet och såg en och en halv hink kulor, efter att morsan klagat på att de tog upp plats. Så vi tog med dom till närmsta samlingsplats och gjorde ett "kulregn", dvs bara slängde ut alltihop så fick folk ta.
Ett Wall Street i miniatyr
Och han utnyttjade nog mig redan då, för han var inte alls lika bra som jag, men "bra" på det sociala. Att få med sig andra och tala om för dem hur de ska bete sig, med fördel för sig själv naturligtvis, man utnyttjar de skills man har. En politiker och en arbetare.I sjuan började jag hänga med en kille från parallellklassen istället. Från honom fanns inte det där självsäkra som man ska följa, jag valde att ge upp det (på gott och ont), men någon slags gemensam respekt, kanske en början till kärlek och likställdhet. Vi gjorde i princip alla brott som begicks i stadsområdet, ofta pyromanrelaterade saker. Och jag var väldigt osäker/vilse, antagligen han också men jag tänkte inte så då.
På gymnasiet var jag helt lost, med 25 nya klasskamrater från andra områden och inga skills (eller intresse?) att skapa nya kontakter. Då skulle man helt plötsligt vara vuxen, något som jag hade börjat uppleva även i högstadiet men ignorerat och i princip skolkat mig igenom. Så jag blev bara en månad på Naturvetenskapliga linjen.
Fiora sa:
Det är ju så varierande. En del klarar av att behålla sina barndomsvänner hela livet, oavsett om det är folk man lärde känna i högstadiet eller gymnasiet. Eller om man var 4-5 år och började leka med grannungarna eller barn på förskolan. Medan andra förr eller senare växer ifrån sina barndomsvänner. Det är vanligt att man växer ifrån några vänner, och det finns olika anledningar till detta. Det är därför svårt att sia om vilka vänner som man kommer fortsätta ha kvar i vuxen ålder.
En del personer föredrar några fåtal kompisar, medan andra är mer sociala och har flertal vänner. Det finns inget rätt eller fel, eller någon definition på vad som är normalt antal vänner. Oavsett om man är 17-18 år, eller befinner sig i en annan åldersgrupp.
Dr Prepper
Medlem
- Reg
- 28 Feb 2019
- Inlägg
- 51
Högstadiet och gymnasiet. Och ibland följer de med in i vuxenlivet. 17-18 år brukar väl ha 1-3 nära vänner, 20-30 andra från skolan och andra aktiviteter att hänga med och kanske 50 bekanta om tonåringen är ute mycket. Sedan finns det dom som har väldigt många "vänner" på nätet.Fiora sa:
Tramssexuell sa:Jag växte upp med, och sökte mig antagligen till, en ganska dominant kompis, eller i alla fall självsäker. Vi kände varandra sedan lekis (6 år), där vi började spela kula. Jag har inte väldigt många konkreta minnen från den åldern, men kommer ihåg att vi spelade kula i duschen och att han lärde mig att en oljekula var värd 7 stenkulor. Det var valutan, man räknade allt i stenkulor som var värda 1. Glaskulor låg på 2, porslinskulor 3, och var de dankar (dvs den mycket större varianten) multiplicerade man generellt med 10. De rena metallkulorna, de skrovliga vita som hade flerfärgade prickar på sig, m.m. kommer jag inte riktigt ihåg ekonomin på.
Vi spelade nog kula uppskattningsvis varannan dag, mellan lekis-åldern och klass tre. På vägen hem fanns det ett par ställen med grus/sand, och ofta hade någon grävt en grop och ställt upp en dank som alla andra försökte få ner i den, då fick man den, eller pyramidvarianten där man ställde upp fyra värdefulla kulor, tre i botten och en på toppen, men fick den man träffade så att den gick ner. Och duktiga var vi nog. Ett annat minne jag har är när jag stod i förrådet och såg en och en halv hink kulor, efter att morsan klagat på att de tog upp plats. Så vi tog med dom till närmsta samlingsplats och gjorde ett "kulregn", dvs bara slängde ut alltihop så fick folk ta.
Ett Wall Street i miniatyr
I sjuan började jag hänga med en kille från parallellklassen istället. Från honom fanns inte det där självsäkra som man ska följa, jag valde att ge upp det (på gott och ont), men någon slags gemensam respekt, kanske en början till kärlek och likställdhet. Vi gjorde i princip alla brott som begicks i stadsområdet, ofta pyromanrelaterade saker. Och jag var väldigt osäker/vilse, antagligen han också men jag tänkte inte så då.
På gymnasiet var jag helt lost, med 25 nya klasskamrater från andra områden och inga skills (eller intresse?) att skapa nya kontakter. Då skulle man helt plötsligt vara vuxen, något som jag hade börjat uppleva även i högstadiet men ignorerat och i princip skolkat mig igenom. Så jag blev bara en månad på Naturvetenskapliga linjen.
Har du vänner idag?