Den vita lejoninnan av Henning Mankell

Användarvisningsbild
Tramssexuell
Medlem
Inlägg: 96
Reg: 27 dec 2018
 Gillat: 5 gånger
 gillade inlägg: 12 gånger
#1

Inlägg av Tramssexuell » 17 apr 2019, 03:30

Boken råkade stå i min bokhylla efter att en tillfällig kompis glömde den hos mig en gång, och nu femton år senare behövde jag verkligen något nytt att läsa på toaletten.

Jag tragglade mig igenom förorden, inledningarna och all annan skit som man förväntas gå igenom (eller förväntas hoppa över?) innan man kan läsa själva boken, och fastnade.

Antagligen först p.g.a. språket och uttrycken som herr Mankell verkar ha talang för, och sen de trovärdiga beskrivningarna av hur en kriminalare fungerar, eller rättare sagt bör fungera.

Men efter 250 av de 480 sidorna började jag smått tvivla på om boken var värd att fortsätta läsa, och efter 300 sidor lade jag den ifrån mig och är inte intresserad av hur det går för någon av karaktärerna.

Wallander utvecklas mot mitten och slutet till en kombination av Jesus, Mikael Persbrandt och Stålmannen, och då kan jag lika gärna läsa bibeln. Eller sätta mig i sandlådan på gården och fråga vad barnen drömmer om.
En gång var jag utklädd till mig själv.